top of page
  • Skribentens bildAnna Roland Hedlund

Dag 5: Kaitumjaure - Gáppejåhkå: Riddaren kom!

Den här dagen skulle jag ta mig från Kaitumjaure via Teusajaure och över sjön där det inte fanns någon båt och jag riskerade att behöva ro. Det här var dagen då jag utmanade mig med att vandra genom dimma på kalfjäll och dagen då livet bevisade att sagor kan bli sanna.


Jag gick upp kl 4 på morgonen. Jag visste att det skulle börja regna men när jag vaknade och insåg att det ännu var uppehåll så såg jag min chans att få fälla mitt tält torrt. Lyx! Sen satt jag och drack te och bara vilade i stugan fram till normal frukosttid. Strax efter jag kommit in i stugan kom regnet, jag satt där och var rejält nöjd med att jag nu hade helt torr packning! Efter frukost kollade jag väderprognosen hos stugvärden, den såg inte super ut. Lätt regn på förmiddagen, mycket regn under eftermiddagen och åskvarningar framåt kvällen. Planen blev att ta sig den korta etappen på bara 9km till Teusajaure och söka skydd där om det skulle komma åska.


Stigarna från Kaitumjaure upp mot kalfjället där dimman låg tät.

Första sträckan från Kaitumjaure var stökig eftersom många spänger håller på att bytas ut så det var ett plockepinn av nya och gamla brädor där det var svårt att veta vad som var löst och inte. Det duggade lätt och var jämngrått. En vacker fors och ytterligare en hängbro och därefter ett fint parti i blockstensterräng och lätt fjällbjörkskog. Vackert. Det var stadigt uppför i ett antal kilometer upp mot kalfjället och känslan var att det gick långsamt framåt.


Det finns en sak som skrämmer mig på fjället och det är dimma. Jag har alltid varit nojjig med det. Och nu skulle jag över ett ganska långt parti kalfjäll och det var såklart dimma. Jag blev ärligt talat stolt över att jag med lugn och ro i sinnet tog mig igenom det och bara vandrade på. Uppe på kalfjället var det lättvandrat och efter en stund lättade molnen en aning och jag fick mer vyer, det var vackert där uppe. En ensam ren passerade, i övrigt såg jag nog bara 3 andra vandrare på hela sträckan.


Så var det ju det där med båten. Nu närmade sig Teusajaure och jag hade som sagt inte på min bucketlist att ro över en iskall fjällsjö. Motorbåten hade inte gått på ett par dagar. Så jag gick där i min ensamhet och fantiserade om riktiga prinsess-sagor och att en prins eller riddare nog skulle komma ridande på en vit häst och rädda mig och säga "jag tar dig över sjön". Riktigt överdrev historierna och larvade mig men det var mitt sätt att släppa oron att inte behöva ro.


Vattenfallen som störtar brant nerför mot Teusajaure.

Så börjar sluttningen ner mot Teusajaure, utsikten ner mot sjön är enorm och vattenfallet störtar brant nerför, tillsynes rakt ner mot STFs stuga. Stigen ner är jättebrant och det var efter regnet rejält halt, blött och lerigt att gå den biten.



Stugan ligger vackert nere vid sjön, inbäddad i ett hav av vackra ormbunkar, fjällbjörk och frodig grönska. Rofylld plats. Jag gick till utedasset. Och det stank! Jag blev jätteglad för jag hade ju nu inte känt en enda nyans av doft på flera veckor efter covid. Äntligen lukt igen. Är nog enda gången i livet man blir glad av utedassets pikanta doft!


Så betalar jag dagavgift för stugan och går in för att hänga upp mina blöta kläder i torkrummet och sen kokar jag kaffe. Pratar lite med den trevliga stugvärden. Några få minuter efter att jag kommit knackar det på dörren och en man kliver in. -Hallå, det är jag som är Markus, jag är här för att köra båten, säger han. Min riddare kom, inte på en vit häst, men han kom! Jag berättar att jag gått och fantiserat om mina sagor att någon ska rädda mig över sjön så han tar sig villigt an rollen att bli min räddare. Egentligen ska båten börja köra från nästa dag men han behöver testa att köra den ändå, så jag får bli testpassagerare. Sagor kan bli sanna! Men först hänger jag i stugan ett par timmar och uppdaterar mig åter kring väderprognosen. Kvällen ser ut att bli lugn och fin men morgondagen ser ut att bli det sämsta vädret hitills med kraftiga vindstyrkor och mer regn.


Vandrande stugvärden som blev min räddande "riddare"

Helt plötsligt spricker det upp. Vi passar på och ta den där räddnings-turen över sjön. Vi skrattar rejält under överfärden och de dåliga skämten haglar. Det är också helt magiskt vackert att åka över eftersom solen nu lyser upp bergen och färgerna blir intensiva. På andra strandkanten säger jag stort tack till min "riddare", det var verkligen både kul och enormt snällt att jag som enda passagerare fick åka motorbåt den dagen.


Utsikten ner mot Teusajaure och sjön jag åkte båt över är storslagen.

Från stranden är det brant uppför de första kilometrarna. Nu kliver man in i Stora Sjöfallets nationalpark. Genom fjällbjörkskog på vackra stigar är det bara att jobba på uppför och här blev det både brännande känsla i benen och relativt mycket puls. Utsikten när man kommit upp en bit är magisk och jag var så glad att få gå den sträckan när det var vackert väder. Över trädgränsen blir motlutet flackare men det är konstant uppför och konstant väldigt, väldigt fint!


Sista tältplatsen blev magiskt bra vid den vackra forsen, långt ute i ensamheten!

Jag tog mig till hängbron där jag fått tips om bra tältplatser. Det var perfekta gräsytor på många ställen men jag visste att det skulle komma stormbyar så slog upp mitt tält på en liten platå bakom en liten sluttning i hopp om att det skulle ge lite mindre utsatt läge. Jag hade en fantastisk utsikt. Det var gott om mygg den kvällen men jag ignorerade dom och njöt av en sista måltid ensam ute på kalfjället och av tystnaden. Sen somnade jag till forsens sövande brus. Det blev bara 14 kilometer totalt denna dag men en upplevelserik och fin dag!


Se filmen från dag 5:




42 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page