Följande morgon vaknade William med rejält ont i halsen och var hängig. Ingen bra situation på fjället men vad ska man göra. Det fick bli alvedon och halstabletter, varm choklad och kramar och en förhoppning att det helt enkelt skulle gå över vilket det som tur var också gjorde under dagen. Frukosten blev även den en kamp bland myggen och vi fällde tältet snabbast möjliga för att börja vandringen. Så här dag tre kändes det som att vi alla var så vana att bära ryggsäckar att det gick enkelt. Dessutom hade vi ju hunnit äta upp några av matpaketen vi hade med så för varje dag blir det några gram enklare. Dagens mål enligt signaturledens upplägg var Tjätkastugan. Dit var det dock bara 13km vilket vi tyckte var för kort så vi hade som mål att passera ledens högsta punkt Tjätkapasset och tälta därefter.
Dagen erbjöd fin vandring och vi gillade verkligen Tjätkastugan som låg så vackert belägen med ett fint vattenfall och storslagen utsikt. Här hängde vi kvar ett tag och bara njöt. Vilade, fikade och jag unnade mig mitt livs absolut bästa nakenbad – i den lilla sjön nedanför vattenfallet! Så skönt med en uppfriskande tvätt efter 3 dagar utan dusch! Att sitta och soltorka på en solvarm sten var inte så tokigt det heller!
Kände mig verkligen som en ny människa när vi sen gick vidare medan de andra i familjen inte kunde förstå hur jag kunde bada i iskallt vatten. Vägen bort mot Tjätkapasset är stenig. Sen blir den ännu stenigare. William plockade ängsull till en fin bukett och vi la ytterligare en sten på stenrösena vi passerade. Tjätkapasset var inte någon större utmaning, en lätt backe upp, en snöfläck och sen var vi uppe vid den lilla toppstugan. Vår hund Gandhi tyckte det var toppen att det plötsligt ”blev vinter” igen när vi kom till snön och fångade glatt några snöbollar!
På andra sidan passet så öppnade fjällvärldens mest magiska dal upp sig framför oss, Sälkadalen, som var så otroligt vacker och återigen – vi tajmade kvällsljuset. Som serverat så låg också den helt perfekta tältplatsen framför våra ögon. Helt plan, som en liten golfgreen vid ett stup. Vi kallade platsen vår lejonklippa och där fick vi en magisk kväll.
Vi hade burit på två små tetror med vin. Dom unnade vi oss här och bara njöt! Vi åt återigen vår goda thaigryta. William började bygga en liten lägerplats av stenar han hittade och ristade in ”William 2019” med en kolbit han hittade. Han ville aldrig sluta bygga och när vi andra kröp in i tältet så hörde vi hur han bankade och bar där utanför, lycklig. Sen kom han in i tältet med en sten som var platt och faktiskt i Iphone-format. ”Jag spelar ”stenimon go” sa han glatt. Underbart vad kreativitet som öppnas upp med en vecka utan wifi och ständig uppkoppling!
Det var ett moment och en kväll som för oss alla verkligen kommer leva kvar länge. Vi sov gott den natten, på närmare 1000 meters höjd. Vår kallaste natt men vi frös inte i våra nya dunsovsäckar. Så tyst och stilla, så långt ut i vildmarken och så ensligt. Blev berörd av att få uppleva det ihop med barnen.
Total sträcka 18.5km och 532 höjdmeter
Kommentarer