En lång vandringsdag genom bokskogar och över öppna landskap. Vi vandrade genom Söderåsens nationalpark och det blev en dag med många höjdmeter och många storslagna utsikter.

På morgonen frös vi för det blev råkallt av all fukt efter nattens regn men vi var glada att det slutat regna. Som alltid lite mer bök att packa ner saker och ting när det är blött och jag är glad att vi hade regnsäkrat all utrustning under våra tarpar så att all packning var torr. Vi lagade frukost och kokade kaffe och fällde lägret och startade vår vandring.
De första 5 kilometrarna ungefär var på små slingrande bilvägar i ett jättefint landskap, så vackert att man inte tänkte på att man gick på väg. Sen svängde leden ner vänster i en hage och där hade det fallit minst 3 stora träd rakt över stigen som totalt blockerade i den branta sluttningen. Efter nattens regn var det rejält hal lera också på marken så det blev ett spännade äventyr att krypa och klättra. Tur att vi mest skrattade och tyckte det gav lite extra krydda men hoppas att Skåneleden snabbt röjer här för detta är det många som inte skulle klara att ta sig förbi. Det var ganska blött ett kort parti och sen kom vi åter in i fantastisk bokskog. Helt ensamma. Helt tyst. Sen kom en brant stigning och vi kom upp till utsiktspunkten i närheten av Natthall där man ser ut över ett fantastiskt område med en slingrande å. Så fint!

Leden fortsatte sen mot Röstånga på ömsom grusväg ömsom ängsmark och den stora variationen i vad vi fick se och att stigen hela tiden svänger gör att det verkligen aldrig blev långtråkigt. Vi stannade vid Jällabjär lägerplats för kaffe, då hade vi gått 12,5km från Hultarp. Det är en jättefin lägerplats med 2 vindskydd och rickepump med vatten. Kaffet smakade gott! Sista biten därefter in mot Röstånga var möjligen lite mer ointressant eller så berodde det på att vi började bli hungriga. I Röstånga låg Ica lämpligt precis vid leden, perfekt för att fylla på med godsaker och energi! Vi spanade in STFs fina boende och där finns ju ett jättemysigt litet café också. Bra service över lag i Röstånga. Här hade vi gått ungefär 17km och det hade varit magiskt om det hade funnits en lägerplats / hammockplats här för natten, då hade dagsetappernas längd kunnat anpassas bättre. Vi visste dock att vi ännu behövde gå ganska långt för att komma till nattläger eftersom det är nationalpark och man därmed inte får slå läger annat än på angiven plats. Vi siktade på Liagården och dit var det ytterligare 11km.

Glad att äntligen få besöka Söderåsens nationalpark men efter alla fina bokskogar vi redan hunnit gå i så upplevde jag vissa delar som tråkiga för att det är så anlagt och tillrättalagt vilket förtar delar av naturupplevelsen. Men visst är det mäktigt alltid!

Vi kom upp till Odensjön och åt vår lunch där med fantastisk vy över sjön. Så fint och så mycket djungelkänsla på något sätt. Gandhi somnade gott medan vi åt. Efter Odensjön var det ganska långa sträckor genom reservatet på tråkiga grusvägar och sen var det superfint igen närmare Skäralid.

Vi gick ut på Hjortsprånget, högt och svinbrant och mäktig utsikt! Sen var det brant nerför till Skäralid. Vi fyllde vatten och passade på att gå på toaletten och sen började vi stigningen upp för åsen igen mot kopparhatten som kändes obligatoriskt att ha sett. Här var vi så trötta och målfokuserade på just kopparhatten att vi totalt tappade bort skåneleden. Själva kopparhatten kändes lite för turistiskt för vår smak med bilparkering nära och handikappramper osv. Såklart det är bra med tillgänglighet men tycker också det bygger bort en del av den äkta naturupplevelsen. Så vi knäppte 1 bild och gick vidare. Och då märkte vi inte att vi följde röd led istället för orange för färgerna var snarlika och vi trötta. Efter ett par kilometer insåg vi vårt misstag att vi gick uppe på åsen istället för nere i dalens botten där Skåneleden löper. Klantigt av oss. Och såklart så började det hagla kraftigt. Vi hittade en stig som gick nerför branten, det var INTE lätt att ta sig ner där med hund och packning på blöt och hal lera men ner kom vi och vi fann åter Skåneleden. Grönskan var slående och vattnet porlade härligt i dejebäcken. Vackert och trollskt. Sista biten var stenig och tuff & avslutades med att vi skulle uppför åsen till Liagården.
Brant och tungt med 30km i benen. Äntligen skulle vi få slå upp vårt läger! Men vid Liagården fanns bara gräsmattor och hagar och några vindskydd och träd att hänga hammock i var inte i syne. Det fortsatte komma hagelskurar blandat med åskblixtar och kraftiga regn så vi sökte skydd i ett vindskydd. Det blev inte vår bästa natt. Liagården var som sagt väldigt bra om man vill tälta och väl iordningställt men för oss var det ett lätt nederlag som bara blev en praktisk lösning.
Comments