top of page
  • Skribentens bildAnna Roland Hedlund

Dag 1: Abisko - Gárddenvárri: Från storstadsbrus till fjällbjörkssus

Uppdaterat: 4 aug. 2022

Det är en märklig känsla att lämna familjen och åka iväg på en vandring helt själv. Men tanken har funnits några år och nu var det dags. Min tid att få utforska vad som sker med mig om jag får vara i ensamhet och tystnad ett tag, långt bortom bruset i Stockholm som har en negativ inverkan på mig. Här är hela storyn om min ensamvandring från Abisko - Vakkotavare på 6 dagar, ett inlägg för varje dag. Hoppas du vill följa med mig och njuta av de vackra vyerna och en ta del av en del insikter jag fått utmed vägen!



Jag valde Kungsleden som för solovandring för att jag gått där förut och känner mig trygg i området, vet att leden är helt omöjlig och komma vilse på och att jag i praktiken inte kommer vara ensam. Här är många vandrare! Dessutom har jag längtat tillbaka, vet att det är enormt vackert. Ett fegt eller ett klokt val, det låter vi vara osagt.


Jag är en van vandrare. Men att gå helt själv är något annat. Inte minst blev packningen genast lite tyngre. Det finns ju inte någon att dela med. Nu bar jag precis allting och på T-centralen i väntan på nattåget så gav ryggsäckens vikt en viss ångest. All mat och all utrustning för 7 dygn. Resan upp är som alltid ganska tröttsam och att till slut vara framme i Abisko är en otroligt skön känsla. Så härligt att kliva av tåget och vara mitt i den storslagna fjällvärlden, känna den klara fjälluften och höra abiskojåkkas vatten forsa fram.


Innan jag börjar gå väger jag min ryggsäck vid Abisko Fjällstation. 17kg. Nöjd ändå! Trodde det var mer. Förvissad om att jag ju har en stor andel mat i min packning så kände jag mig nöjd med mina lättviktsambitioner och började gå ner mot porten till Kungsleden. En fin känsla - nu var jag äntligen påväg, ensam!



Abiskojåkka vid starten på Kungsleden

Abiskojåkka är vackert och mäktigt och det gäller att stanna upp och njuta en stund även om vandringsivern finns och man vill ta sig ut på leden. Andades där ett tag, stressen rinner av. Känner redan där att jag går in i ett nytt lugn. Eftersom jag ankom med det sena nattåget så är klockan redan 5 på eftermiddagen så jag tar på ryggsäcken och börjar gå dagens etapp. Jag siktar på att ta mig förbi Abiskojaure upp till platån vid Gárddenvárri. Leden är mer än lättgången och relativt flack hela vägen. Fjällbjörkskogar kantar vägen och det forsande vattnet är ständigt närvarande. Väl värt att gå ifrån leden ibland för att komma närmare de mäktiga vattenfallen. En fin sträcka men inte den mest spektakulära.




Min bild av att jag skulle gå där och vara så himla klok och komma till klarhet med livet sprack ganska direkt. Jag tänkte ingenting. Det blev bara tomt i huvudet. Men skönt. Och tyst. Jag accepterade läget och tänkte att detta är nog förmodligen den bästa formen av mindfullness. Fortsatte sätta ena foten framför den andra och ta in vyerna.

Första tältnatten, sover gott i mitt Hilleberg Anjan 2

Jag passerade Abiskojaure och tog mig förbi nationalparksgränsen. Strax därefter finns en hängbro där jag drack och fyllde på vatten innan jag tog mig upp till min utvalda lägerplats. Det kändes skönt att vara framme och sätta upp tältet efter drygt 18km. Klockan var nästan 9 på kvällen och jag hade inte ätit sedan lunch på tåget så det var gott att få laga mat och dricka varmt kaffe med världen finaste utsikt. Där satt jag på min sten och njöt. Första kvällen ensam. Nöjd och så stolt över att jag faktiskt gett mig själv tid att göra en ensamvandring. Jag somnade så gott i mitt tält!



Se filmen från dag 1:




43 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page